Se videon.
Kommer du ihåg det senaste plaststrået du använde? Det kan helt enkelt ha hamnat på en soptipp. Men det finns också en god chans att halm precis börjat en mycket lång resa. Kanske ramlade den ut ur en sopbil till exempel. Vinden kan ha blåst den till en plats där regnvatten sköljde ner den i någon bäck. Så småningom kan det ha flutit ner till havet. Om halmen kopplade en tur på en havsström, kan det ha fortsatt att resa. En ny studie visar att havsströmmar skickar en överraskande mängd plastskräp från Nordatlanten upp i Arktis.
Andrés Cózar ville veta hur långt plastavfallet färdas – och var det mesta hamnar. Cózar är en oceanograf vid University of Cádiz i Puerto Real, Spanien. Han arbetade med forskare från åtta olika länder för sin nya studie. Teamet tillbringade fem månader med att resa med båt runt Ishavet.
CC BY-NC 4.0
De körde bil mellan Grönland och Norge, längs Rysslands norra kust, förbi Alaska och Kanada och ner i Labradorhavet mellan Nordamerika och Grönland. Längs vägen samlade de in skräpprover från 42 platser i havet.
För att göra detta släpade de ett nät bakom sin båt. Forskarna placerade nätet strax under vattenytan och släpade det i 20 minuter åt gången när de reste. Öppningarna i nätet var små – mellan en tredjedel och en halv millimeter (0,01 till 0,02 tum). Vatten kan rinna genom dem, men små bitar av plast – kallas mikroplast – kunde inte.
Efter varje drag av dessa nät genom vattnet, rengjorde forskarna, torkade och vägde sedan det uppsamlade skräpet.
Teamet förväntade sig att hitta mindre plast i avlägsna områden, sådana långt ifrån där människor bor. Och det visade sig generellt sett vara sant. Det mesta av Ishavet, som har få människor längs sina gränser, hade liten ansamling av plast. Men två platser hade gott om. En hotspot var i Grönlandshavet, öster om Grönland. Den andra var i Barents hav, nära Norge och Ryssland.
“En del av den flytande plasten som cirkulerar i Atlanten kommer in i dessa polära hav”, säger Cózar. Det omgivande landet och isen hindrar då strömmen från att föra plasten längre, säger han. Bitarna är nu fångade. Cózar förklarar, “Grönlands- och Barentshavet fungerar som en återvändsgränd för den flytande plasten i Atlanten.”
För att ta reda på var plasten kom ifrån vände sig teamet till data från Global Drifter Program. Den använder drivande bojar – eller “drifters” – som forskare har släppt ut i världshaven. Sensorer på dessa bojar mäter vattentemperaturen vid och under havsytan. De mäter även lufttryck, vindhastigheter och hur salt vattnet är.
Med GPS-enheter förmedlade driftarna sina positioner till satelliter när bojarna flöt med strömmarna. Platsinformationen hjälpte teammedlemmen Erik van Sebille att lösa mysteriet om var plastskräpet hade börjat sin resa. Van Sebille är oceanograf och klimatforskare i England vid Imperial College London. Han använde matematiska beräkningar för att knyta samman driftarnas lägen. Detta skapade en bild av hur strömmarna rörde sig. Han använde sedan denna information för att kartlägga hur plastskräp hade migrerat upp till Arktis.
“Vi kan spåra denna plast nära Grönland och i Barents hav direkt till kusterna i nordvästra Europa, Storbritannien och USA:s östkust”, säger han. ”Det är vårt plastavfall som hamnar där.”
Hans team rapporterade sina resultat den 19 april i Science Advances