Forskare och fiskebesättningar har hittat mycket skräp som flyter i världshaven under de senaste decennierna. Det skräpet har till och med dykt upp i det avlägsna Ishavet. Nu visar en studie att det också finns skräp djupt nere på den arktiska havsbotten. Även om få människor bor i närheten hittade forskare plastpåsar, glassplitter och fiskenät. Och skräpproblemet blir värre.
”Många studier tittar på skräp på havsytan. Vi ville titta på den djupa havsbotten, säger Melanie Bergmann. Hon är djuphavsbiolog vid Alfred Wegener Institute i Bremerhaven, Tyskland. Bergmann och hennes kollegor undrade också hur det där havsskräpet kunde förändras över tiden. “Vi ville veta om det blir värre”, säger hon.
Och det korta svaret: Ja!
Varje år från 2002 till 2014 tog Bergmann och hennes team bilder av havsbotten på två platser i Framsundet. Detta är en smal sträcka av Ishavet mellan Grönland och Svalbard, en norsk ögrupp längst i norr. Forskarna sänkte kameror ner till 2 500 meter (cirka 1,5 miles) och bogserade dem sedan bakom sin forskningsbåt. Dessa kameror tog foton var 30:e sekund.
Hittills har forskarna tagit 7 058 bilder. De bilderna dök upp 89 stycken skräp.
Det kanske inte verkar så mycket. Men det är ungefär samma koncentration av djuphavsskräp som finns långt söderut, utanför Portugals kust. Detta förvånade forskarna eftersom det bor mycket färre människor i Arktis än i Portugal. Med så många färre människor där för att skräpa, hade de förväntat sig att se lite skräp på det arktiska golvet.
Det finns också oroande tecken på att skräpet där växer. På en plats hittade Bergmanns grupp 20 gånger mer skräp 2014 än 10 år tidigare.
Var gjorde kommer skräpet ifrån?
Bergmann misstänker att glasbitarna de såg kom från båtar. Ett värmande klimat smälter havsisen längst i norr. Det betyder att det är lättare för fartyg som transporterar gods eller människor att hitta en tydlig väg. Och sjöfartstrafiken dit har faktiskt ökat.
Folk på de båtarna dumpar förmodligen sina sopor i vattnet, antingen med flit eller av misstag, tror Bergmann. Eftersom glas är tätare än vatten sjunker det snabbt till botten. Det gör även täta plastbitar.
Lättare plastbitar reser till Framsundet på havsströmmar från söder. Dessa strömmar leder vatten norrut från kusterna i länder som Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Lättviktsplast flyter först. Med tiden växer dock “alger och andra djur på den”, konstaterar Bergmann. Till slut tynger de ner plasten tills den sjunker.
Ytterligare andra plastbitar rider sannolikt strömmar in i området från norr om Framsundet. Bergmann tror att plasten var instängd längst i norr på vintern. När våren kommer och isen börjar smälta släpper den ut allt plastskräp. Strömmar kan sedan föra den in i Framsundet.
De flesta forskare trodde att isen i norr skulle vara ett hinder för flytande skräp. “Under år då vi hade mer is,” misstänkte Bergman att “vi skulle ha mindre skräp.” Hennes data visar nu “motsatsen.”
Livet i plast
Bergmann oroar sig för hur allt detta skräp i det djupa Arktis kan påverka vilda djur. Andra studier har visat att rep eller påsar kan trassla in fåglar, fiskar, sälar och även renar. Sjöfåglar och fiskar sväljer ibland påsar och andra plastbitar. Med magen full kommer de att sluta äta riktig mat. Ibland blockerar plasten deras matsmältningskanaler så att även om de ville äta så kunde de inte. Med tiden svälter dessa fåglar och fiskar.
Skräp på havsbotten kan vara lika dödligt. Denna region är hem för alla möjliga varelser, inklusive maskar, svampar, räkor, sjögurkor och havsanemoner.
“Om en plastpåse faller ovanpå dem kommer syret och maten som rinner ner från ytan att minska”, säger Bergmann. Djuren kan då dö. Och detta kan minska mängden och mångfalden av liv på havsbotten.
För att undersöka effekterna av skräp från havsbotten startade hennes team ett experiment för två år sedan. De placerade plastpåsar och annat plastskräp på några havssvampar i området. I sommar planerar de att gå tillbaka och se hur det har gått med dessa djur.
“Svampar är som träd, som lockar fåglar och insekter på land. På havsbotten lockar svampar små räkor och havsanemoner, konstaterar Bergmann. Så att kväva dessa havssvampar, oroar hon, kan skada den biologiska mångfalden. Det är vad hennes teams experiment kommer att titta på.
Marcus Eriksen är miljöforskare vid 5 Gyres Institute i Los Angeles, Kalifornien. Den här gruppen letar efter lösningar på problem som orsakas av plastavfall. Bergmanns studie visar återigen att människor behöver använda mindre plast, säger han.
Eriksens grupp försöker få företag att minska användningen av sådana långlivade material. “Alla vi, inklusive industrin som tillverkar plastprodukter, är ansvariga för problemet”, säger han.
Leave a Reply